Hur kan någonting man älskar så mycket vara så smärtsamt att se tillbaka på...
Jag önskar att jag var en av dom som kunde säga att det var hennes tid att lämna oss och jag ifrågasätter det inte, att jag minns våran tid med värme och glädje och njuter av dom åren vi fick tillsammans.
Men det är inte jag.....
När jag skriver dom här orden rinner tårarna ner från mina kinder när jag tänker för länge på henne så börjar jag gråta, jag saknar henne så mycket att det gör ont ibland.
Jag kan fortfarande inte förstå att jag aldrig, aldrig ska få se känna eller höra henne igen.
När jag tänker tillbaka på den morgonen, telefonen ringer jag svarar min lillebror som då är 11år gråter och säger att mamma inte vaknar....
Jag sätter mig i en taxi och redan då visste jag.
Ambulansen jag och våran pappa kommer dit samtidigt jag kramar om lillebror och springer upp till sovrummet där våran mamma ligger hon är borta, ambulans männen förklarar henne död jag kramar om henne vad som blev en sista gång sen är allt en bubbla.Det ända jag kunde tänka på var min lillebror vad skulle jag kunna göra för att han inte skulle känna denna sorg och smärta, han var den ända som kunde känna precis som jag och det jag kände kan jag inte beskriva med ord.
Hon var vårat liv.
Våran mamma var vårat allt hon älskade oss så mycket och vi älskade henne lika mycket tillbaks.
Vad skulle vi göra utan henne? Jag var så arg så ledsen och så rädd.Hon var den som fanns där varje minut av mitt liv. Hon var den som alltid tagit hand om mig sett mig hört mig läst mina tankar gett mig styrka och kraft att bli den människa jag är idag och jag fick inte ens säga tack å berätta hur mycket hon betyder för mig....
Man säger att tiden läker alla sår
Tänk om det var så.......
Jag står fortfarande i duschen och gråter.
Gråter över att hon inte fick se vilka fantastiska barn hon har att lille bror är mycket längre än mig och har blivit en snygg kille med det största hjärtat i världen så unik och fantastisk.
Att hon har två stycken trollungar till barnbarn som har ögon som glimmar som tusen stjärnor i natten.
Jag gråter för att jag inte får vara nära och dela med mig av allt de här som händer i livet.
Idag är det 10år sedan mamma lämnade oss hon fick bara bli 49år saknad och älskad av många....
<3 <3 <3 det är fortfarande så svårt att fatta och jag grinar som niagarfallet när jag läser ditt fina blogginlägg <3 <3 <3
SvaraRadera/Ullis
...Massa varma kramar till dig vännen....
SvaraRaderaDin vän Peter...
Caroline, trodde ej det var sant då jag blev uppringd o fick höra att Gittan somnat in. träffade henne på mellandags rea o hon var glittrande glad. Berättade att hon träffat en man o de skulle förlova sig. (minns det så väl jag hade fyllt 60den 26:e) Birgitta o jag följdes åt genom hela skoltiden samt träffades igen då vi utbildade oss till barnskötare. Vi hade ett mycket trevligt år på "Vasaskolan" med bl.a. Skolresa till Mårbacka. Din mamma såg ju så himla bra ut, vacker.Jag förstår din saknad!!! O allt du vill att hon ska se o uppleva med dig, För barnbarn är en verklig lycka. Hoppas hon ser allt från sin "himmel". Många hälsningar från Ulla-May/ Maya
SvaraRadera